För 3 år sedan stod jag inför ett jobbigt val. Jag skulle välja en helt ny riktining i livet & en ny skola och på köpet dessutom splittras från tryggheten med gamla klassen och alla klasskompisar... eller? Jag ville från början vara självständig eftersom jag tycker om att gå min egen väg och välja ett gymnasieprogram som jag själv brann för och kan ha nytta av i framtiden. Det hela slutade med att jag & tre andra klasskamrater valde samma program, sammhäll/samhäll. Sommaren gick och jag kände, är detta verkligen vad jag vill? Jag funderade, funderade & funderade - hur skulle jag göra? Det var inte ett helt enkelt besult men jag valde till sist att byta till samhäll/språk. Språk älskar jag ju & dessutom gör jag en egen grej. Två flugor i en smäll helt enkelt.
Framåt sensommaren var tiden kommen och vi alla ettor, nykomlingar, satt samlade i skolans största sal Galaxen. Hjärtat bultade lite extra hårt då vi alla skulle bli uppropade och se vilka våra nya klasskamrater skulle komma att bli. Även om jag knöt kontakter redan första dagen, kändes det lite ensamt och i början hade jag, om jag ska vara ärlig ända inifrån hjärtat, lite svårt att finna mig i klassen och tycka om den. I klassen bildades det snabbt grupperingar.
När jag ser tillbaka på denna tiden, ser jag mig själv vara som en omogen person som inte kan inse att alla är inte som sig själv. Med dessa tankar känner jag att jag själv har vuxit som person. Visst var man inte helt pantad för tre år sedan heller, men denna förmåga, eller mognad, som jag pratar om, har blivit mycket bättre än för ett antal år sedan.
Idag kan jag säga att beslutet om att byta program är bland det bästa jag har gjort. Jag klarade faktiskt, precis som alla andra små ensamma 16-åringar, att komma in i klassen och göra något på egen hand, utan ett dussin kompisar bakom mig.
Vinsten med att göra något eget, är så mycket större än förlusten. Ju mer mogna vi blivit i klassen, ju närmare har vi kommit varandra. De vänner som man har en god relation, tappar man inte kontakten med bara för att man inte går i samma klass. Man vinner endast dessutom bara nya, fina vänner!

Allt har bara medfört sig positiva saker; mognad, nyvunna vänner, självständighet & något som jag brinner för.

Den klyftan som fanns då vi började i klassen, är så gott som bortblåst. Klart att alla inte kan umgås med alla som ett helt gäng hela tiden men den stämningen som vi nu har är så mycket bättre. Jag försöker inte heller försköna något då det även kan vara sura miner i vår klass, men ingen är perfekt. Jag tycker mycket om Er alla i SpSk07 och när vi nu närmar oss studenttider efter dessa 3 åren, hoppas jag att vi fortsätter att minnas alla stunder tillsammans. Är vi riktigt flitiga kanske vi till och med ordnar en klassfest om ett antal år?